Hur kommer vi tillrätta med pojkars ”anti-pluggkultur”?

Att skolan är allas egendom att tycka och tänka om är långt ifrån någon nyhet. Alla har erfarenhet från sin egen skolgång och kanske i rollen som förälder. I både tryckta och digitala medier skrivs det enorma mängder om skolan och dess verksamhet. Trots att vi som befinner oss i verksamheten vet att det finns massor av positivt att lyfta fram är det mesta av det som skrivs negativt. Dagens pedagoger är en fredlös grupp som lastas för många brister och missförhållanden.

I december 2010 kom resultaten från den senast genomförda PISA-undersökningen. Rapporten visar på sjunkande kunskaper i läsförståelse för svenska elever. Sedan 2000 då den första PISA-undersökningen gjordes är det bland alla deltagande länder enbart i Irland som läsförståelsen sjunkit mer än den gjort bland svenska elever. Det är även ett väldigt stort glapp mellan pojkars och flickors läsförståelse. Flickor är betydligt starkare.

Inte heller detta är någon nyhet. Redan 2005 fick Mats Björnsson i uppdrag av Myndigheten för Skolutveckling att tolka och dra slutsatser av det faktum att flickor som grupp presterar bättre än pojkar i skolsammanhang. Hans arbete resulterade i rapporten Kön och skolframgång, som finns att hämta på Skolverkets hemsida.

Björnsson konstaterar att flickor presterar bättre än pojkar i skolan, oavsett klass, bostadsort eller etnicitet. Skillnaden mellan flickor och pojkar när det gäller läsförståelsen är lika stor oavsett om man har föräldrar med grundskolan som högsta utbildningsform eller om föräldrarna har akademiska examina. Det har alltså inte med stödet hemifrån att göra. Vidare skriver han att pojkars skolvardag handlar till stor del om att hävda sig och söka popularitet hos sina jämnåriga, och även att demonstrera en maskulinitet med hög status. Till dessa mål bidrar inte att vara duktig i skolan. Tvärtom blir beteckningen ”pluggis” ofta ett sätt att utöva tråkningar och mobbning. Pojkar tvingas på det sättet i högre grad än flickor att balansera mellan skolans krav på studieresultat och att vara populär. Detta trots att de är väl medvetna om vikten av utbildning.

Och visst stämmer det. Titt som tätt hör jag inför läxförhör, redovisningar eller prov pojkar slänga ur sig kommentaren ”Jag har inte pluggat”. Syftet är mycket sällan att de vill göra mig som lärare uppmärksam på att de inte hunnit med och gärna vill få möjligheten att visa vad de kan vid ett senare tillfälle. Syftet är istället att tala om för alla som vill lyssna eller råkar höra att de struntat i att plugga. Kommentaren hör jag aldrig eller mycket sällan ifrån någon flicka. Björnsson sammanfattar genom att konstatera att det är mycket viktigt att uppmärksamma den ”anti- pluggkultur” som finns bland pojkar. Jag önskar att Myndigheten för Skolutveckling hade tagit uppmaningen på allvar och arbetat för att hitta orsakerna till och strategier för att motverka denna negativa kultur.

Idag, 6 år senare, är frågan långt ifrån löst. I dagens DN läser jag artikeln ”Pojkar straffas med lägre betyg”. Texten handlar om att flickor i större utsträckning än pojkar får ett högre slutbetyg i nian jämfört med sitt resultat på det nationella provet. Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö högskola, säger i intervjun att lärare använder betyg som maktinstrument för att fostra pojkarna. Jag känner mig kränkt när jag som medlem i nämnda yrkeskår kollektivt hängs ut på detta sätt.

Tack och lov finns det de som ser på frågan mer nyanserat. På DN:s ledarsida skriver Johannes Åman om ovan nämnda artikel. Han konstaterar att skillnaderna i betygssättningen inte behöver tyda på orättvisa. Betyget grundar sig till viss del på det nationella provet, men även på så mycket mer som eleverna visat att de kan under sin skolgång. Och det är här jag anser att kärnpunkten ligger. Vad eleverna visat att de kan.

I ämnet engelska som jag undervisar i lär sig, framför allt pojkar, mycket på sin fritid. Dataspelande som många vuxna ser som bortkastad tid leder ofta till att spelarna utvecklar många nyttiga färdigheter, bland annat kommunikationsförmågan på engelska. Här kan jag rekommendera att läsa Pia Sundqvists avhandling Extramural English Matters från 2010, men även boken Att leva i World of Warcraft som gavs ut av Medierådet 2007. Men faktum kvarstår, som lärare är det vad eleverna visar att de kan som jag betygsätter. Om elever är passiva på lektionerna och inte heller på annat sätt visar mig sina kunskaper riskerar de att få ett lägre betyg än vad deras faktiska kunskaper egentligen skulle räcka till.

Och där är vi tillbaka till anti-pluggkulturen. Vad är det som gör att pojkar i högre grad håller inne med vad de kan? Hur kan vi komma tillrätta med de normer som gör att vissa pojkar känner behov av att uttrycka att de inte pluggat? Hur kan vi anpassa undervisningen och bedömningsformerna så att de bättre talar till pojkars uttryckssätt och intresseområden? Det är dessa frågor som borde vara i fokus för debatten, inte orättvisa lärare som utövar maktmissbruk. Finns det någon som tror att pojkar blir mer positivt inställda till skolan och vill prestera bättre om de hela tiden får höra att orsaken till deras lägre resultat inte beror på dem och deras insats, utan på ren och skär orättvisa?