Finns det egentligen någon manual?

Jag började min lärarutbildning för 15 år sedan. Tillsammans med kurskamrater och metodiklärare diskuterade vi inlärningsstilar, elevcentrerad undervisning och kreativt lärande. Katederundervisning var ett skällsord medan beting vad ordet för dagen. När jag nyutexaminerad började arbeta hade jag en utbildning i ryggen som vad anpassad till samhället och skolan så som tidsandan var då.


Sedan dess har det hänt mycket. De elever som jag undervisar idag var inte ens födda när jag bestämde mig för att bli lärare. Deras verklighet och vardag skiljer sig enormt från den som min utbildning var anpassad för. Dessutom förändras den i en takt som är svindlande och det är mitt ansvar som deras lärare och mentor att försöka hänga med. Kan jag klara det?


Mitt kärnuppdrag som lärare är att ge mina elever de förutsättningar och den kunskap de behöver för att kunna leva upp till de krav samhället kommer att ställa på dem som vuxna individer. Inte heller de är dem samma som för 15 år sedan och kommer när mina elever ska ut i yrkeslivet att ha förändrats igen. Idag pratar man mycket om 21:st century skills, om förmågor som viktigare än rena faktakunskaper. För att hjälpa mina elever att utveckla dessa förmågor måste jag kunna entusiasmera dem och få dem att känna att den tid de spenderar på skolarbete är vettig, meningsfull och tilltalande.


I min blogg kommer jag att skriva ganska mycket om teknik som hjälpmedel i skolan. Jag tror egentligen inte att det behövs, men jag förtydligar trots allt att jag inte är av den uppfattningen att tekniken i sig självt gör att kärnuppdraget uppfylls. Däremot vet jag att tekniken är ett ovärderligt redskap på vägen till inlärning och att den skapar oändliga möjligheter till nytänkande och individualisering.


Jag minns hur jag möttes av jubel från eleverna när jag för 10 år sedan lät dem se på film på engelskundervisningen. Jag rullade in en tv och video i klassrummet som eleverna fick bänka sig framför. Därefter klippte jag till en svart pappersremsa och tejpade för den svenska texten på tv:n, det var ju trots allt engelska som stod på schemat. Stanna upp ett tag och försök tänka in den bilden i ett klassrum idag. Skrattretande, eller hur?


För 3 år sedan utrustades mitt klassrum med projektor och ljudanläggning och igen var eleverna fascinerade. Vi hade till och med besök i klassrummet av en reporter och en hel busslast japanska lärare. Att kunna presentera arbeten med ljud och stor bild skapade engagemang och större delaktighet från elevernas sida. Idag är detta vardag i de flesta klassrum och elever tar teknisk utrustning som en självklarhet.


Sedan jag gick ITiS för 7 år sedan har jag haft en egen dator som arbetsredskap och ser det naturligtvis som självklart. Jag går sällan många steg utan att datorn är med. Egentligen är det konstigt att vi inte tidigare har sett det som lika självklart att varje elev ska ha samma förutsättning. Datorsalar i alla ära, men speciellt spontant och lättarbetat är det inte att behöva boka arbetsredskapet flera veckor i förväg. Nu äntligen är Björknässkolan på väg in i 1:1, dvs. en dator till varje elev. Till att börja med är det alla elever i år 1, 4 och 7 som får varsin TabletPC, ca 300 elever.


Det här skapar än en gång nya utmaningar för oss lärare och mig veterligen finns det ingen manual att följa. Hur gör man för att utnyttja datorn på bästa sätt i undervisningen? Hur skapar man möjlighet till samarbete, erfarenhetsutbyte och individualisering? Hur suddar man ut gränserna mellan skolan och samhället i övrigt? Hur skapar man genvägar till världen? Om mina och mina elevers upptäckter och erfarenheter kring detta kommer jag att skriva här.